Jag dammsög precis och Joffe gömmde sig under sängen i sovrummet.
Jag log för mig själv och tänkte på det här med djur och deras naturliga rangordning. Har man att göra med djur så är det ju mycket viktigt att de får klart för sig att de ligger lägst i rangordningssystemet, annars har man bäddat för problem.
Att jag är ledaren här hemma, det vet Joffe. Fast han trotsar emellanåt, det är ju naturligt, men han blir genast tillrättavisad. Det brukar räcka med myndigarösten och ett "vad gör du?", ibland går det vidare till ett "sluta med det där" eller "nej, det där är min". Man ska aldrig slå sina djur, det visar bara dem att man är elak, någon man ska vara rädd för, och det vill väl ingen matte eller husse. Går det långt så måste jag stiga upp och svänga bort honom från det han busar med. Men då tittar jag inte på honom och ger honom över huvudtaget ingen uppmärksamhet alls, förutom att jag svänger på honom. Emellanåt busar han ju bara för att få uppmärksamhet och det ska inte belönas. Det här kan upprepas många gånger, men man ska inte ge sig. Då har man duckat under och rangordningen rubbas.
Men som sagt så tillhör vi ju också Joffes flock och man märker att han skyddar sitt hem och de sina. När jag flyttade ihop med Robert gav han sig på Roberts saker, bet av telefonladdare och dylikt. Medan mina saker låg orörda. Efter mycket tid och många förklaringar om kaniners beteende och naturliga miljö från min sida (och för att Robert är så snäll så klart) har dom nu blivit vänner.
Men idag tänkte jag på när vår granne hade vården om Joffe i tre veckor medan vi var på semester. Det var så lång tid att hon var tvungen att dammsuga (eeeh.. Joffe är ju inte totalt rumsren helatiden..). Då berättade hon att han hade gett sig på dammsugaren och vägrat flytta sig. Hon låg tydligen inte över honom i rang och skulle tydligen inte röra vårat hem med helvetesmaskinen.
Joffe, Vakthunden.