klarrtt

Java uppgifterna blev inlämnade kl.13. Fint ordnade i mappar och WinZippade. Det blev ca 5 st mer än behövligt och det känns rättså bra. Lite läsa till och sen kan jag nog skriva tenten.

Nu ska jag inte göra mer för idag tror jag. Så skönt att för en gångs skull få åka hem tidigt och inte behöva känna mer press idag. Dessutom får jag snart, snart umgås med bästa pojken. Det är ändå det bästa med hela dagen och i natt slipper jag sova utan honom. Jag har letat efter hans hand i många dagar nu.

Ikväll blir det en lugn valborg och grillkväll med mina vänner. Med lite tur picknick i hovrättsparken imorgon med mina och pojkensvänner som plötsligt blev våra gemensamma vänner. Vi hoppas väl på fint väder till jordgubbarna?

Oj....

Dessutom så är klockan inte ens lunch och jag inser att jag visst avverkat 2 st små Retki termosar med kaffe. Jag skulle ju inte dricka så mycket kaffe. Men nu går jag ju åtminstone på högvarv. 2 st uppgifter till kanske kan klämmas fram idag? Då har jag gjort 4 uppgifter mer än det som krävdes.

Maaah

Äntligen är tillräkligt många java uppgifter gjorda. Trögt vill jag påstå. Alldeles för sent är de gjorda också, men jag får åtminstone skriva tenten.

Men jag har ju faktist lärt mig allt på egen hand. De andra har ju haft föreläsaren och assistenten som berättat vad de gjort för fel. Jag som envisas med att inte bo ens i samma land som skolan får förstå mina missuppfattningar själv. Men det är ju så jag vill ju ha det, även om det tar mycket längre tid. Men jag är ganska säker på att jag lärt mig massa andra saker också i farten, som jag inte hade lärt mig om jag hederligt gått på lektion som alla andra barnen.

Men nu börjar jag förutom självaste objekten dessutom förstå underklasser, arv och interface. Kul små saker.

allmänbildning

Eftersom jag är i skolan från morgon till sen kväll varje dag nu så äter jag både lunch och middag i skolan. Maten är väl som den brukar vara i matsals-kedjor, helt okej oftast finns det något man kan äta. Men det är knappast någon vild smakupplevelse. Man får den energi man behöver helt enkelt. Middagen äter jag i kafeterian. Där serverar dom pasta varje dag. Samma pasta med varierande sås till. Jag börjar vid det här laget bli ganska trött på pastan, såsen ser olika ut men smakar samma. Men okej, det är mat.

På universitetet finns det en hel del utbytes studerande och det händer en hel del roliga saker runt dem. Medan jag, alldeles nyss, satt och tyckte i mig pasta skruvarna och den mystiska, gula skinksåsen såg jag en utbytes studerande gå fram till pasta bordet och fråga den finländska tjejen som stod och skyfflade upp en portion: "Excuse me. Whats in the sauce?". "Is it fish?". "No", svarar hon. "It´s ham". Allt väl så länge, skinka = ham. Bra. Efter det frågar han genast, "Is that pork?". "Yes", svarar hon snabbt. Sen stannar hon upp och tittar på honom ett tag. "..or... I really don't knowe. I think it is pork."

Hehe. Jaaa-a. Skinka är ju vanligen gjort på svinkött.

Valborg

Aaaah, plötsligt inser jag att det är valborg som gör att det är tunnt av studerande här i biblioteket. De flesta är säkert så smarta att de inte bokat in tent helgen efter stora valborg. Men jag låtsas att jag är så gammal att jag inte tänker fira valborg desto mer, även om jag kommer att gnälla sen på onsdag kväll att det faktist är valborg nu och sådant ska firas. Men i ärlighetens namn är jag mest intresserad av att svära omkring på 1:a maj torget och sen avnjuta picknick i hovrättsparken. Så klart ska det vara fint väder. Något annat kan inte accepteras. Regnar det sitter jag säkert trotsigt där med paraply. Titta motorcyklarna och bilarna också.

Egentligen skulle jag hellre vara med bästa pojken fredag och lördag också, för han är också på väg hit till valborg och 1:a maj. Men nu är det ju studerande och tentskrivning som gäller och det är bara att acceptera.

På tal om att vara nörd

Jag bor ju mestadels hemma hos mina föräldrar de här veckorna jag är i Finland, ifall någon missat det. Igår såg jag lite av filmen The Score som kom från Sveriges tv4. Jag insåg att jag är som data nörden i filmen. Han som bor hemma hos sina föräldrar och ropar till sin mamma att hon ska vara tyst. Pinsam insikt. Alltså, jag ropar ju inte. Jag håller mig tyst. Men hade jag bara haft lite mindre vett så...

Seg måndag

Idag är jag otroligt seg. Lyckas inte vakna upp alls känns det som. Antagligen lite slitsamt att studera precis varje dag. Men sådant kan livet vara för en studerande som vill komma sig framåt.

Nu sitter jag i biblioteket med skolpappren och datorn som vanligt. När jag kom hit konstaterade jag det lustiga faktumet att det aldrig är mycket folk här på måndagar. Lördag är den officiella tent dagen på det här universitetet. Det betyder att tentläsningspaniken inte hunnit slå till ännu på måndagar. Sen ökar antalet studerande här exponentiellt mot slutet på veckan. Heh.. yrkesskada. Jag höll på att börja räkna ut Fourierserien på antalet studerande som läser här i biblioteket, med en vecka som periodtid.

Jo då, jag har ju en tent i signalbehandling att börja läsa på snart också. Inlämningsarbetet i den kursen är ju redan gjort och tenten är det som står ivägen för mina poäng på studiekontot. Frej och jag fotograferade månen några timmar mitt i natten i kylan i vintras. Sen filtrerade vi bort bruset, som faktist sägs härstamma från the Big Bang, och lite annat skräp från bilderna som vi satte ihop till en filmsekvens. Den blev slutligen inte alls så som vi tänkt oss. Men vi lärde oss åtminstone att filtrera bilder och att man faktist lär sig varje gång att det är kallare än man tror att stå ute i kylan i timmar.

Här står Frej med kamera och teleskop i högsta hugg.

Hmm.. Sådan nördig text det här utvecklade sig till. Bäst jag återgår till programmeringen istället.

Solig lördag

Idag har jag kört långt med bilen igen för att få några timmar studer avklarade. Jag hade ju kunnat läsa hos mina föräldrar också, om de haft bredband. Jag behöver internet för att kunna gå vidare med kodandet i någorlunda takt och vänta på att ettorn aoch nollorna ska hitta sin väg via modemet har jag inte riktigt tålamod med. Jag provade ju ladda ner kartor från träningssidan förra helgen och det var ju möjligt att göra. Men det försenade min löptur med 30-45 minuter så jag vet inte om det riktigt var värt besväret.

Men nu sitter jag i solen utanför universitetet och knappar på tangenterna, uppkopplad mot deras underbara trådlösa nätverk. Lite trött och sliten känner jag mig. Jag hälsade på min vän och hennes familj igår kväll och jag lyckas aldrig komma därifrån tidigt. Men det är värt att vara lite trött. Det var som vanligt kul att ses igen och hennes dotter blir bara härligare för varje år hon växer till sig. Bara jag får åtminstone lite gjort idag så kan jag känna mig nöjd och gå iväg och träna med gott samvete.

(Dessutom shoppade jag lite på stan innan jag styrde mot univeristet. Alldeles nödvändigt. Jag hade inga fler rena strumpor hemma och då måste man ju köpa nya.)

den gamla vanliga historien

Idag har jag varit i labbet och gjort sista labben för den här gången. Lite små tråkigt eftersom jag inte deltog på samma vis, eftersom det inte var den vanliga gruppen jag labbade med. Fast själv laborationen var intressant.

Jag blir liksom så trött på att hela tiden behöva bevisa att jag kan saker. Att jag är en liten tjej med rosa halsduk behöver ju inte betyda att jag kan mindre om att köra elmotorer med frekvensomvandlare än vad en kille med gammal, sliten reklamtrycks t-shirt och utgången frisyr kan om det. Jag vet ju att jag kan. Dessutom är jag automations ingenjör och frekvensoriktare är liksom mitt område och har arbetet med elmotorer en bra tid. Men det syns ju inte direkt på mig att jag har de kunskaperna, det står ju inte skrivet i pannan före man provat tala teknik med mig. Lika lite som det syns på dem att de inte har någon elteknisk utbildning från förut, om man inte vet om det fakutm.

Men jag orkar liksom inte hävda min rätt precis varje gång. Jag har mer energi till de viktiga tillfällena om jag låter de oviktiga bli. Dessutom ska man välja sina stider. Det är inte sagt att omgivningen inser vem som är idioten (indiskt ordspråk). Men jag tycker som sagt det är så ledsamt och onödigt att tråkiga, gamla åbäken till fördomar ska få styra mitt liv. Jag vill hellre sätta min energi på mer konstruktiva saker än att hävda min rätt.

Det är ju ändå deras förlust om de inte ids lyssna. Idag lade jag bara in små, försynta kommentarer när jag inte orkade låta okunskapen råda längre. Det i sin tur ledde ändå till att två av tre åtminstone började fråga mig om råd efter att tag.

ok?!

När man varit i skolan 10 timmar och inte haft överdrivet långa pauser är det ok att gå därifrån. Då har man ansträngt sig tillräkligt för en dag. Åtminstone om det är för att hinna träna 2 timmar innan man ska sova.

Jepp. Nu, löpning följt av styrketräning. Sen, iväg till första vännerna som får ha mig som inneboende. Ska inte tv4 komma med sina filmkameror och göra dokumentär ála Berg flyttar in nu? Men hon är nog roligare än jag nu är just åtminstone. När jag fått skolan klar någon gång sen ska jag börja flytta in hos folk och dessutom vara rolig på köpet. Den här gången ska jag bara försöka klara av att få sovit gott så jag kan fortsätta studera imorgon.

(Jaa!!! Imorgon slipper jag köra 45 min bara för att ta mig till skolan!!!)

puh

Av någon anledning vill jag inte alls komma överens med java koden, syntaxen och tankesättet. Så här länge kan jag inte minnas mig att något kod-språk skulle ha tagit mig att svälja tidigare . Förutom när jag gick första året på yrkesskolan och fick lära mig ett bubbel-program i visual basic. Men det var det allra första och jag lärde mig hela kodnings idén.

Om svårigheterna nu just beror på java eller mig låter jag vara osagt. Kodning brukar vara min starka sida och java kommer säkert att sitta i mina fingrar efter ett tag. Men java har inte sina klammrar och punkter där jag är van vid och det skulle kännas logiskt att de ska sitta. Men nu äntligen har jag löst problem som rynkat min panna och pressat min hjärna i flera dagar nu. Jag hoppas att java energin kommer att flöda genom mig i lugnare och stadigare ström från och med nu.

det var det pendlandet

Jag undrade ju hur många dagar jag skulle orka pendla från mina föräldrar till skolan. En vecka orkade jag. I början var det faktist ganska skönt att varva ner i bilen ett slag och riktigt fint att se sig omkring. Men näe. Längre än så här klarade jag det inte.

I morse sa mitt hjärta att det inte orkar med pendlandet längre. För mig känns det som ett sådant slöseri med tid att sitta i bilen så länge, bara för att transportera sig. Jag är inte den som stiger upp i god tid och kör iväg i sakta mak. Sakta mak förresten, det är slöseri med helt bra, användbar tid. Så det blir ju en enda stress att pendla, för min del. Massa latmaskar som stoppar upp min framfart, folk som tydligen inte verkar veta vart de egentligen är påväg, faktiumet att det faktist tar sin tid att köra och så där.

Vörå är ju faktist ganska vackert också. Smått idylliskt, man kan råka få se fina djur lite nu som då. Fåglarna kvittrar och allt det där. Omkring gården hemma rör sig en fasanflock med två fina, färgade hanar som tävlar, slåss och ropar, om de komouflagefärgade smått anonyma hönorna som försynt pickar omkring. När jag inte varit där på länge kan jag få en längtan efter att flytta hem igen, kan kanske till och med fundera på att börja pendla. Men när en vecka gått vaknar jag upp igen och vill till staden.

Visst är det fint och allt, vänner som bor där och bra vägar att springa på. Men staden är nog stället för mig. Åtminstone någorlunda acceptabelt avstånd till staden. I morse, medan jag väntade länge i ett rödljus, kom jag på mig själv med att avundsjukt titta på en pojke som cyklade till skolan. Jag vill också ha möjlighet att cykla till skolan. Det händer ju ändå aldrig att jag faktist cyklar, då blir jag ju svettig och rufsig i håret eftersom jag aldrig kan cykla sakta. Men jag vill att det ska vara en möjligthet att göra det.

Så, det är nog ändå så som jag hört det ryktas om att det någongång viskats på City café i vörå; "Onde Kaaja ha nåo blivi en rikti stads-båou hon" och nu är det dags att börja övernatta hos kompisar i Vasa.

Livet i 120

Ska man tillbringa mer än två veckor på ett ställe så tycker man att det är länge. Men det beror ju på det. Det är lång tid att vara borta från pojken, mitt nya hem och min kompis fina kaninen. Men gäller det att studera, träna, träffa familj och vänner så är det ingen tid alls. Ingen alls. Även om jag visste och tänkte på det innan jag åkte blir jag ändå lika överraskad som vanligt över hur snabbt tiden går. Jag är i skolan hela dagarna och gör så mycket jag hinner, även om det känns som om inget alls blir gjort, sen är det träning som jag vill hinna med (5 veckor till Stockholm Marathon) och då är det redan sena kvällen. Igår var pappas Peugeot alldeles ensam kvar på universitetes parkeringen när jag hoppade in och körde iväg. Inte så konstigt det eftersom klockan var 21.45.

Nåja, igår var det ju varmt och fint väder och jag passade på att sitta en halv timme vid vattnet nedanför biblioteket. Ganska varmt var det, inte ett moln på himmlen och jag drack mitt eftermatenkaffe medan jag småblundade och lyssnade på måsarna och vattnet. Fint. Idag är det förrädiskt väder igen, ser vackert ut med det är bitande kallt. Då passar det bättre att sitta inne i biblioteket och titta ut istället.

Hemma helg

Jag har varit hos mina föräldrar hela helgen. Alldeles ensam i stora, stora huset. Härligt har det varit. Fast det känns lite märkligt att vara avstängd från världen. Jag är också van vid att det alltid ska finnas något slags husdjur att ta hand om. Men katterna jag lämnade efter mig har gjort sitt i den här världen, endast akvariefiskarna finns kvar och de är inte direkt sällskapliga.

Lugnt och skönt blev det efter att "ensam och avstängd"-paniken släppt. Riktigt tyst. Så tyst kan det aldrig vara i en stad. Jag har verkligen sovit ut och vilat ordentligt. Sovit djupt. Förutom då jag vaknat skräckslagen av att den högljudda köksklockan slagit. På dagarna har jag suttit i mammas gammla rokokosoffa och kodat med en kopp té på soffbordet.

Typiskt.

Världens vakraste väder är det. Vasa visar sig från sin bästa sida. Men jag måste sitta inne och läsa på tent. Sådant är det.

Men nu ska jag ta bilen och åka till mina föräldrar. Så då måste jag vara off-line många timmar. Skrämmande. Ingen aning om varför det är så skrämmande att inte vara anträffbar mot världen. De viktiga människorna kan ju faktist ta upp luren och ringa mig. Men det är väl samma fenomen som när man glömt telefonen hemma kan jag tänka mig.

back home

Min dag igår blev några flygplats timmar längre än jag hade tänkt mig. Billig flyget Blue1 bestämde helt sonika att inte skicka iväg det plan som skulle ta mig från helsingfors till vasa. Så jag fick snällt sitta ner och vänta fyra timmar extra. För det besväret fick jag en matbiljett på 13€ som jag kunde använda var som helst på hela flygplatsen, under en dag. Så det var ju okej då alltså. Typ...inte.

Men väl hemma, mitt i natten ungefär, kändes det ganska skönt. Min fina mamma hade gjort mat till mig, bäddat nytt och åkt iväg till fjällen. Så jag har hela huset för mig själv, ff. Det var ganska skönt att komma hem faktist. Dessutom finns ju alla saker jag inte tog med till Norge där. Faktist så occuperar de sakerna två rum och en graderob. Men det går bra att stänga dörren och se oskyldig ut. Okej då, jag ska fixa undan det någonstans. Sen. Men jag undrar hur länge jag orkar med att pendla. Imorse var det faktist ganska fint och jag kände mig verkligen som den stadsmänniska jag blivit, som kommit ut på landet för att vila upp sig lite. Kan ju faktist bli riktit bra det, även om jag får panikattacker nu som då eftersom mina föräldrar fortfarande inte har bredband.

Imorgon visade det sig annars bli överrasknings-tent. Jag trodde av någon anledning att den var i slutet på nästa vecka och hade sett framför mig hur jag skulle läsa på den i helgen och nästa vecka. Men nu blir det tydligen panikläsning istället. Festligt. Men, man kan ju alltid prova och se hur långt det håller. Läsa, läsa nu då.

blir det kaos nu snart?

Idag vet jag att jag har massor att göra. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja så det bli att jag gör lite här och där. Dessutom börjar det bli dags att hitta någon typ av arbete. Jag har mått gott här en tid och spenderat min tid med att studera, träna och fixa hemma (disken och skräpet plockar fortfarande inte bort sig själv men verkar dyka upp av sig själv).

På sätt och vis är det skönt men jag har inte riktigt ro att bara vara hemma. Tråkig blir det, jag måste ha en mission med mitt liv. Dessutom kommer KELA snart att sluta ge mig bidrag och det om något är en påminnelse om att det är dags att sätta fart. Ingen överraskning direkt men det är så mycket svårare att söka arbete på ett ställe där man inte känner till något eller någon. Jag har ingen aning om vilka firmor det finns att söka arbete på här, men jag gör mitt bästa för att leta. Dessutom är det svårt att komma fram till om jag ska söka ett "riktigt" arbete eller om jag ska söka vilket skit jobb som helst bara för att få göra något en tid. Det skulle ju vara roligt att ta ledigt sen när det blir semester dags för pojken men det är inte kul att vara fattig heller. Nåja, jag söker alla möjliga jobb så får vi se hur det går. Ut med krokarna, ödet får avgöra hur det går sen.

Imorgon, i gryningen, föregryningen, lättar mitt rödvita norwegian flygplan och jag är på väg till Vasa. Resan kommer att ta hela dagen. Men så är det när man är fattig studerande och måste komma undan så billigt som möjligt. Det är sjukligt att det kostar lika mycket, eller mer, att åka till vasa som det kostar att åka dit lååångt bort i världen. Jag har mest panik över vilken typ av kläder jag ska ta med till mig i denna vår/vinter. Ska man satsa på att inte frysa eller inte svettas och hur i all världen ska allt ha rum i väskan. Hur ska väskan ha rum i Roberts lilla bil när vi åker tillbaka? Jag har redan köpt en dataväska för att få med mig ekstra saker i ryggsäcken. Men hur ska jag få med mig alla skolsaker, kläder och träningskläder? Packa lätt. Knappast när det gäller mig.

Undrar hur mycket jag kommer att glömma göra här hemma då innan jag åker? Tänk om jag försover mig? Tänk om, tänk om. Jepp, jag känner hur stress hormonerna börjar pyra i mig.

Kaffepaus från javakodning

Nu är det full fart med kodningen igen. Eftersom jag maskade förra veckan och inte hann med att lämna in uppgifter den veckan får jag arbeta in det nu. Java är det jag ska lära mig och hittils är jag förväntansfull. Jag tycker om programmering. Nu har jag åtminstone fått alla java maskinerna att fungera så nu är det de små grå cellerna som får ta över. Läsa, tänka, prova, lära.

I övermorgon åker jag "hem" till Vasa för att avverka lite studier. Vasa känns som hemma för mig, jag bodde trots allt där i ca 8 år. På den tiden hinner man vänja sig vid ett ställe. Tråkigt nog har jag inte någonstans att bo där nu. Pendla 40 km från mina föräldrar känns jobbigt. Men det löser sig. Vänner har jag ju i Vasa.

Det jobbigaste är ändå hur i all världen jag ska klara mig utan bästa pojken. Den tanken slog ner som en klar blixt så fort jag beställt biljetterna hem. Klarar mig gör jag så klart alltid, men jag vill inte vara utan honom i veckor. Men, nu är det på detta viset och då är det bara att klara sig. Först flyga till vasa, sen jobba med skolan. Efter det kommer pojken också dit och firar första maj med mig och sen kör vi tillbaka till Norge.

Så, så. Blandade känslor. Tråkigt att åka härifrån men ändå så roligt att komma till Vasa och träffa alla som finns där. Träna på mitt gym och vara där jag brukar vara. Jag saknar min löprunda längs stranden och får nog parkera bilen där och ta en tur eller två.

Men, nu får den här kaffe pausen vara avklarad. Nu är det javaeditorns tur.

Lördag

I lördags hade bästa pojken födelsedag så nu är han och jag lika gamla igen och han kan inte kalla mig kärring längre. För att fira åkte vi upp på ett av fjällen runtomkring oss med fjellsheisen och hade en lite picknick där uppe i solen. Jag tyckte det var trevligt och hoppas pojken tyckte det också.

På min födelsedag blev jag bjuden på fin restaurang med mört kött. Jag har inte lika mycket pengar som pojken så jag satsade på utsikten och mat som är tillagad med mycket kärlek och omtanke istället. Minipizzor, sallader, vitlöksbröd och varm kakao så klart.

Utsikten är otrolig och jag kan inte riktigt förstå att jag faktist bor på ett sånt fint ställe nu, tilsammans med den bästa pojken.

Utsikt över en del av ön, bron och tromsdalen där vi bor(nedre kanten av bilden).

Ön

ön

Pojken

Det drog lite kallt och fast vi klätt oss blev det kallt att bara sitta. Så till efterätten bytte vi utsikt. Det är ett stup rakt ner framför oss.

Paj och kaffe till efterrätt.

saft också

Man undrar ju vad det är för rör som kommer upp på toppen av berget. Jag är säker på att Dr. Evil har en av sina "secret lair" där inne.

Café finns det på toppen. Vi kontrollerade att det serveras öl där uppe. Det skulle sitta fint med en öl där uppe en fredags eftermiddag. Fin utsikt finns och fint sällskap fixar man själv.

Nä men

Inte en endaste tår trillade igår efter massagen. Lyckades hon lösa upp orosknutarna redan första gången eller råkade hon bara inte komma åt några i går? Men jag börjar däremot bli ganska säker på att hon tar min dåliga energi och ersätter den med ny, fin, bra energi istället.

Anyway så gick vi i vårsolen till tromsdalens köpcentrum och satt på café en stund istället. Dessutom råkade jag köpa en fin vårjacka och en fin röd tröja också. Jackan har jag drömt om sen vi var där sist, i helgen kanske det var. Tröjan snubblade vi över.

Så är det för mig

Gissa vad!? Jag gjorde inga uppgifter igår. Jag gick ut i solen istället. Så mycket bättre det. Men nu blir det att jobba hårt med de andra. Så kul.

Idag ska jag till massören igen. Hon som jag råkade hitta i misstag visade sig vara precis det jag behövde. Hon focuserar mer på känslor och energier vilket faktist är det som ställer till det för mig. Jag måste lära mig att slappna av och vara glad. Det kan ingen kall sportklinik hjälpa mig med, som var det andra alternativet jag velade mellan. De skulle antagligen berätta hur jag ska stå och gå vilket också är bra. Min fina massörska hemma har redan berättat för mig hur jag ska sträcka på mig och hålla mig och det är ovärderlig vetskap och säkert borde jag lära mig ännu mer om det. Men mitt största problem är att jag måste sluta spänna och oroa mig vilket gör att jag kurar ihop mig och försöker försvinna. Jag behöver mer medmänsklighet och god energi istället.

Så nu ska jag snart dit och bli stryken över ryggen. Okej, stryker är verkligen inte det hon gör även om det känns så för mig*. Sen ska jag dricka massor med vatten, gråta bort all tillbakahållen gråt och alla jobbiga känslor som samlats i mina axlar och kissa ut alla slaggprodukter som inte vetat vart de ska ta vägen. Det gör jag efter varje gång faktist, dricker gråter, kissar och vilar. Annars blir det inte mycket bättre. Efter förra gången var det helt otroliga mängder jag drack och kissade men jag har aldrig tidigare varit med om att bli så mycket bättre av bara en gång. Jag var ju knappt stel ens efteråt.


*)Hon hängde på med hela sin kroppsvikt och förvånades om och om igen över hur smärttålig jag var. Men okej, min rygg lyfter snart 100 kg och de musklerna står emot en hel del. Dessutom är jag ju finne. ;)

I sista minuten

Jag har en tid velat gå en kurs i programmering på skolan. Men den lyckas alltid gå när det är som mest kurser och eftersom den inte är obligatorisk för mig blir det ju den som får ge vika. Egentligen är det ju kanske fel att göra så. Det är väl det man verkligen vill läsa som borde prioriteras. Men så tråkig har jag väl blivit av stöpningen alla år i högskola och univeristet gjort. Jag hävdar att skolor kväver all gnista till eget initiativ. Men, det är en annan diskussion.

Jag har haft vissa problem att få tag på lärarn till den här kursen och eftersom det är lite knepigt att få skolan klar nu sen jag flyttat utomlands har jag mest bara låtit det bero. Men nu såg jag att tenten till den här kursen är percis när jag är hemma. Gyllene tillfälle. Så jag skickade iväg ett mail till föreläsaren. Problemet är nu att jag måste göra 16 hemuppgifter av 48 totalt. 24 uppgifter har redan seglat förbi, det betyder 24 chanser till 16 gjorda uppgifter finns kvar.

Jobbiga odds, speciellt sen de i början antagligen var mycket lättare. Men efter ett möte med mig själv valde jag att försöka. 6 st fanns som skulle lämnas in i natt och jag satt hela kvällen igår och jobbade innan jag fick java compilatorn att fungera, med skype hjälp av klippan Frej.

Så jag gav upp med tanken att det faktist är möjligt ändå att göra 16 av resterande 18 uppgifter. Men hör och häpna, när jag öppnade kursens hemida idag upptäckte jag att det fortfarande gick att lämna in. Det var alltså inte mitt i natten tidsfristen gick ut, det är om 8 timmar. Så nu gäller det att klippa naglarna, rätta till kudden, sträcka ut fingrarna och börja snabb-lära sig java.
Lär ju vara gansk alikt C/C++ så det borde lösa sig. Kanske, med hårt arbete.

Bläääh

Ute skiner solen fint på dagarna nu. Inne i hallen sitter jag och blir bara blekare och blekara i hyn medan ringarna under ögonen mörknar. Men jag vet inte riktigt, jag har ingen lust att gå ut. Det sägs ju att man ska bli på så gott humör av vårvädret men jag vet inte om jag kan skriva under på det där. Jag blir mest deprimerad av det tycker jag.

Ifall min kropp blivit chockad av det plötsliga ljuset, om det är kännslan av att man MÅSTE ut och vara glad som gör det eller någonting helt annat vet jag inte. Men jag vill helst dra täcket över huvudet fast solen skiner underbart vackert på de enorma fjällen runtomkring oss.

Kanke tvingar jag mig ut imorgon eller så blir det programmering för hela slanten istället.

Gaaah

Ett vanligt fenomen när man installerar programvaror eller gör uppdateringar är att det medföljer extra program eller tillägg som toolbars och liknande. Jag ser nitiskt igenom all info text varje gång för att lyckas checka ur alla extra checkboxar. Man har ju lärt sig den hårda vägen. Men igår lyckades iTunes lura på mig safari.

iTunes lurade sig alltså igenom min falksyns-kontroll och myglade in ett program med icon på desktoppen. Jag sänkte gardet en aning eftersom jag msn-chattade samtidigt och dom var genast där med sina tilläggs koder. Jag hade visserligen lite bråttom att få igång iTunes för att få iPoden uppdaterad med ny musik snabbt eftersom jag skulle ut på löptur och klickade tydligen vidare lite för fort. Men det är ingen ursäkt att smyga in produkter. Man kan ju undra om iTunes uppdateringen ens fanns eller om det bara var ett sätt att lura safari på hederligt folk. Jag säger inte att det är någonting fel på safari men jag uppdaterade iTunes och önskade inte få andra program än det på hårddisken. Vill jag ha safari surfar jag reda på en version av det separat. Okay? Jag kan låta det gå för den här gången. Men jag vill inte att det händer igen.

Btw

Medan jag frukostade i morse tittade jag på tv4 nyheterna. Sveriges tv4 då. En av "nyheterna" var att en ny grupp med sömnsvårigheter har upptäckts. Unga män som sitter framför datorerna alldeles för länge. No shit. Men anyway, först gicks deras (o)vanor igenom. De kan sitta vid datorn hela natten, sova 15 timmar för att sen sitta vid datorn ett dygn eller mer igen. Det här ger störningar (really?) som kan förorsaka att de inte klarar av skola, jobb och förhållanden. Ingen nyhet för en som gått på technis direkt, men kanske för andra grupper.

I alla fall, det jag kännde var medlidande. Jobbigt att inte klara livet för att man fastnar vid datorn. Det händer ju lätt och att inte kunna sova är ju bland det värsta. Men nu var det naturligtvis inte det tv4 nyheterna tänkte på utan endast vad det här kommer att kosta samhället. En kostnads beräkning drogs genast upp, som alltid. Men jag kan inte förstå mig på dessa kostnads beräkningar i sådana fall. Vad i all världen baserar dom det på, och det jag egentligen irriterar mig på, hur ofta stämmer det? Hur kan dom veta vad det kommer att kosta? Kanske dessa människor inte deltar i andra samhälleliga evenemang eller service. Där sparar man ju istället. Varför ska siffror jämt nämnas när de knappast ändå stämmer och varför ska det alltid handla om vad det kommer att kosta samhället? Kan dom inte lika bra genast berätta hur stor procent av medelsvenssons surt inbetalde skatt som går åt. För det är väl ändå det det handlar om egentligen?

Mitt mönster

Idag är det tentläsning och allmänt studerande igen, som vanligt. Lär väl vara det varje dag nu fram tills sommaren. Men det blev faktist mycket bättre sen mitt bord annlände och studieplatsen blev uppriggad. Nu sitter jag i hallen och läser hela dagarna. Därifrån ser jag inte röran i köket, smulorna, blommorna som kanske ska vattnas eller kopparna som borde plockas bort från bordet. Här i hallen finns inget annat än min plats, så här kan jag sitta i lugn och ro och göra det jag ska. Tvätten hänger visserligen här, men den svänger jag ryggen till för det är faktist meningen att jag ska studera nu. Jag är ännu lite osäker på hur mycket jag ska tenta när jag åker hem. Jag vill ju tenta bort massor men samtidigt är det ju viktigt att jag hinner läsa ordentligt på allt så att jag klarar av tenterna också. Annars måste jag ju hem och tenta dem på nytt.

En sak har jag kommit fram till i alla fall. Kaffe är inte bra. Egentligen har jag kommit fram till det flera gånger. Samma sak varje gång jag sätter igång med en storläsningsperiod. Först är det alltid så jobbigt att jag bara vill bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Det gör jag också ibland, för att jag blir så okristligt trött. Det är väl paniken och insikten om hur otroligt mycket det är att göra som drar ut all energi. Det känns som en stor sten som trycker ner mig. Sen förklarar jag för mig själv att det inte funkar att gömma sig. Läsa, läsa och åter läsa är det enda som fungerar. För att på något vis hållas vaken börjar jag då dricka mängder kaffe och äta kakor. Stress, press och ångest. Vaken hålls jag ju, men det är inte bra för av kaffet tappar jag all slags koncentration och förstår inte vad jag läser. Jag läser samma sida om och om igen eller bara stirrar på talen. Hela dagen. Till sist kommer jag till insikt, igen, och förklarar för mig själv att det inte fungerar att dricka kaffe. Jag kan ju inte koncentrera mig då.

Så nu dricker jag te. Ungefär två stora koppar te per dag är tillåtet. Det får inte bli så mycket mer. Kakorna, dom låter jag nästan bli.