Oh, well girls 'n' boys...

Serious readin' an' woking goin' on.

Imorgon

Upp tidigt. Morgonpromenad. Läsa. Äta. Skriva tent. Träna. ....

Sen har jag ledig tid resten av kvällen..

Idag

Upptäckte att det faktist börjar vara en vecka sen jag skrivit sist. Det beror på våren; massa tenter och fint väder, på jobb och på att jag har ont i nacken så jag försöker undvika datorn. Skriva på arbetstid då jag ändå sitter framför datorn vill jag inte. Då vill jag jobba och lära mig mer om mitt jobb. Nörd? Tjaaa. Kanske det...

Så eftersom jag inte kan sitta här så länge gör jag en snabbis om idag.

Morgonpromenad. Jobb. Försökt köpa årets allergi medicin, som jag borde börjat med för länge sen. Jag har redan fått innhalera utgången astmamedicin. Tydligen kan jag inte läsa ett recept så jag hade inte fattat att det inte fanns mera att ta ut. Hey! Jag är ingenjör, ingen doktor! Så jag fick besöka hälsocentralen och lämna in receptet på förnyning. Läst på tent. Tränat.

Nu ska jag äta. Stretcha. Läsa. Sova.

Jepp! That's it.

Another friday

Ännu en vecka klar, nästan. Men i helgen har jag massor att göra också. Fast jag har bestämt mig för att gå och sova tidigt, jag måste, jag ska, jag vill. Annars kommer jag ju inte att få vila ut ordentligt och det vill jag verkligen. Den här veckan har varit tung. Det ska bli så skönt att få sova ut ordentligt och vakna utvilad, energisk och glad.

Imorgon ska jag bland annat till min syster och spela "apan-spelet" med en av mina systersöner (4 år). Där heter det inte "multi player" utan "monkey player". Ha, haaa! Det ska bli kul.

Dessutom har jag en sån konstig, stark känsla av att jag bara måste få se på Star Wars. Nästan som då man har choklad sug. Har varit sugen på det i flera veckor nu, och eftersom jag kommer att vara ensam i helgen funderar jag på att slå till. Täcket i soffan och kanske till och med chips och dipp (ååå, nu e ja sån vilding igen ;) ) och Star Wars, Episode IV. Jag planerar att kolla igenom alla innom nära framtid. Men jag har faktist "nya" hannibal filmen tillgänglig oxå. Svårt att välja.

Tjejmilen

Snart är det dags att anmäla sig till tjejmilen. I år är det 5:e året jag och min mamma springer. För några år sen hade jag aldrig trott att jag skulle göra en sån sak, jag föredrog soffans slappa tillvaro.

Men nu har jag ändrat på mig och varje vår är det lika spännande och jag är väldigt ivrig att börja löpträna på allvar. I år ska jag komma under 60 min. Hittils har jag inte lyckats men jag har förbättrat min tid med några minuter varje år. Jag måste erkänna att mamma fortfarande vinner mig, men vi kan säga att jag bjuder på det. Officiellt tävlar vi inte med varann, det viktiga är att delta. Jo visst, på riktigt vill vi båda vara snabbast. Det är ju en del av charmen.

En riktig tradition har det blivit för mig och mamma. En bra tradition. Jag hade antagligen skrattat högt om nån föreslagit att jag skulle göra det tillsammans med mamma också. Men, ju äldre jag blir desto mer inser jag hur otroligt mycket min mamma gett mig och vilken underbar mamma och person hon är.

"Långhelg"

Gaaaah! För att gå rätt på sak så vill jag säga att jag saknar barndomens "långhelger". Då kunde jag slappt bara vara hemma, utan att planera det minsta. Jag gjorde allt och ingenting. Kunde vara tråkigt, men nu just ser det ut som en dröm; att bara få vara.

Nu för tiden är det planering och schema som gäller, för att hinna med allt och alla. Allt och alla som jag så gärna vill hinna med. Jag vill ju hinna med så mycket och så många, eftersom jag inte hinner med så många annars. Men då är stress priset jag får betala. Det är ju så att tiden inte behagar vänta på någon. Man förstör ju glädjen i det hela, om man betalar ett alldeles för högt pris.

Här vill jag inflika att jag haft många roliga träffar och middagar denna helg, något jag absolut inte vill vara utan. Tvärtom skulle jag ha velat träffa ännu fler människor, men det går ju inte. Man måste ju vila också. Men jag tänker inte ljuga för att göra den här texten socker söt och behaglig. Det är stressigt att alltid ha en tid att passa och jag kan verkligen inte tro att jag är ensam om att tycka så här.

Men jag kan inte låta bli att undra, skulle man inte kunna byta inställning till det hela? Bestämma sig för att man trivs med att flänga runt och hälsa på alla. Är det en mognad som växer fram, kan man bara bestämma sig eller är det en total omöjlighet?


Idag är det tentläsning som gäller, delförhör på torsdag. Men om saningen ska fram skulle jag helst ligga på soffan och se på tv istället, eller ta en lång promenad. Men så blir det inte, boken ligger och väntar. Sen ska jag träna också, det har det ine blivit något alls av i helgen.


PS.
Var det möjligt skulle jag också vilja att lägenheten städade sig själv framör mitt ögonpar i lodrät position, ca 2 cm ovanför soffkanten. Men det är högst antagligen, verkligen, allra minst sannolikhet för att det ska inträffa.

Vaddå yr?

• Kom på att jag verkligen måste tanka bilen efter jobbet. Några sekunder och ca 200 meter längre fram inser jag att jag glömde att svänga av till bensinstationen och redan är påväg till gymmet.
• Jag är redan påväg till gymmet men inser att jag inte har någon gymväska med.
• Det var fler saker, men jag har faktist glömt vad det var...

Tiden, tiden...

Idag har jag jobbat, igår också. Tiden går så fort helatiden och det känns som om det bara accelererar. Helt plötsligt är det onsdag och jag står fortfarande kvar på måndag. Dessutom vägrar livet stanna och ge mig bonustid. Tänk om man kunde få några timmar extra, som man kunde spendera på att göra precis vad som helst. Tänk om tiden kunde stanna medan man själv fick fortsätta. Jag kunde krypa ner under täcket där man kunde ligga och filosofera, spela dataspel, promenera, se på nån dokumentär på tv, helst om något man inte visste att man ville veta, klappa kaninen, snickra, umgås med alla kära och spendera timmtal på ett café, måla, skriva, läsa alla möjliga böcker och alla andra tusentals härliga saker man kunde hitta på här i världen.

Nu just är det inte så, jag sover, äter, går i skola och jobbar. Men det är okej, så länge jag fortfarande vill göra de andra sakerna. Tyvärr går det ut över mina nära och kära och jag kan inget annat än att hoppas på att de förstår mig och jag hoppas de fortfarande vill vara mina nära och kära en tid till. För ja ska inte vara så här i all evighet. Men nu just krävs det att jag drar ett djupt andetag, sträcker på ryggen, drar axlarna bakåt och kämpar. Bara lite till.

Fast, man kanske kan fundera lite på vem jag försöker lura egentligen. Jag tycker ju om min skola och mitt jobb. Jag tycker om att räkna, läsa och försöka reda ut hur jag ska göra jobbet. Jag älskar att träna tills jag nästan stupar. Men det är tiden som är problemet. Jag vill både äta kakan och ha den kvar. Jag vill ha både det här och det där och det är inte lika roligt att räkna och läsa när man måste skynda sig.

Näe, bonustid. Det skulle det skulle vara nått.