Kaaja på tunnelbanan

Veckans irritationsmoment på tunnelbanan följer:

Att det finns folk som när se ser att det står en tom bänk på perrongen, väljer att slå sig ner exakt på mitten av bänken. Så att det bara får plats en person där det lätt skulle platsa två personer utan att man behöver inkräkta på någons personliga sfär.

Dålig reklam

Såg det här på gymmet nyss. Den här reklamen går mig på nerverna. Vaddå 7% av barnen glöm mer telefonen på träningen? Varifrån kommer sådan slags statistik och vem håller reda på det? Och sen. Prångla det på stackars föräldrar när det utför sin hederliga träning.

Älskar er de andra 364 dagarna

Hej!

Här har ni glädjedödaren och allaround grinchen. Jag tänker inte önska någon glad alla hjärtans dag. OBS! Det heter INTE vändagen, det heter alla hjärtans dag. Vändagen är bra en kommersiell finlandssvensk uppfinning som innebär att man ska köpa gåvor, inte bara till sin pojkvän och andra riktigt kära utan också till ALLA som kan tänkas tituleras vänner.

Nä just det, jag tänker inte ens träffa min pojkvän idag. Det blir imorgon det. Däremot tänker jag vara kärleksfull emot honom och alla andra de resterande dagarna av detta år. Sen får vi se hur det blir nästa år. Man vet aldrig, det kanske blir elakåret nästa år.

Btw, ursäkta rubriken. Det ska vara 365 eftersom det är skottår i år.

När ska folk lära sig veta hut?

Idag var det en av de där jobbiga resorna hem med T-banan. Det är inge bra ibland när man åker vid helt fel tid. Det är som om det var olika kategorier eller sinnesstadier folk tillhör eller befinner sig i vid olika tider. Idag jobbade jag lite längre och var lite trött i huvudet när jag åkte så ja, det kan mycket väl bero på mig själv. Men ändå. För det första var folk så otroligt tröga och långsamma. Jag hatar när folk går mitt i farleden och sakta, drömmande snubblar sig fram. Ingen hänsyn till alla hundra som vill gå förbi. Vänligen håll till höger.

Sen trillar det in två tjejer med tre hundar in på tåget. Jag gillar ju hundar men jag hatar när hundägare dräller omkring med sina hundar på tunnelbanan. Då menar jag när de tillåter hunden ligga mitt i gången och folk får kliva över för att passera. Jag sitter med hjärtat i halsgropen är rädd för att någon mindre snäll eller uppmärksam person bara ska snubbla, trampa eller sparka på dem. Hundarna alltså.

Sen fortsatte helvetesfärden med att folk knappt kom sig fot om fot så att vi alla kunde stiga av tåget vid Slussen. Jag undrade allvarligt om jag skulle hinna av innan de stängde dörrarna och åkte vidare. Som en extra final kommer en ungdomstjej framknuffande mot oss. Hon skulle ju absolut på tåget och som murbräcka höll hon sin halvätna hamburgare med massa vitlöksdressing på. Hon och hamburgaren dundrade rätt in i mig och hon säger "oj då" och går vidare. Man säger inte "ojdå" endast och man går absolut inte omkring i folkmassor med sin dressingshamburgare. Jo, jag luktar kvartersgrill nu och har lite vit dressing på min svarta yllekappa.

Den som väntar hon finner

Skräckhistorien med min borttappade PIN kod har löst sig nu. Jag hittade kortet, precis där jag kom ihåg att jag hade lagt det. Det hade bara kilat in sig under en bok.

Som jag har härdat ut med att vänta ut kortet med koden på. Jag vet ju att när något är borta kommer det fram så fort man har gett upp och beställt nytt, krupit till korset. Så denna gång bestämde jag mig för att vänta ut kortet. Vem är starkast, jag eller kortjäveln?

Tyvärr, kortet vann. Idag gav jag upp och ringde till Tele 2. När jag efter att ha knappat in diverse siffror och gjort fem val fick höra att det var 15 min kö la jag på luren. Sen kikade kortet fram så fort jag kom hem. Är det inte typiskt? Men vi kan väl säga att jag fintade kortet och vann ändå? Jag hann ju aldrig få någon hjälp av Tele 2.

Det här med wördfåjden

För en gångs skull tänker jag säga att jag inte förstår what the fuss is about. Alla ska berätta hur mycket de spelar.

Jag har alltid velat spela alfapet, men ingen har velat spela med mig. Tragiskt. Därför trodde jag att wördfåjd skulle vara utmärkt. Det var det också, i några dagar eller kanske veckor. Sen glömde jag bort det. Kan hända att det har att göra med den där appen som tydligen ska finnas. Den som hjälper med orden. Känns som om hela idén med spelet är borta då. Varför inte bara göra en app som spelar spelet automatiskt då?

Checkinen

Hörni, jag tycker det har varit mycket nedlåtande gnäll på den där check in funktionen i Facebook. Lite så att man är pinsam om man använder den. I det där godmorgon programmet på tv4 pratades det om incheckandet förra helgen. Om att folk är så upptagna av att checka in sig så att andra ser vad de gör, att man inte kommer ihåg att leva och njuta av livet. Tonen var hur fjantigt det är att checka in sig. Nu är inte jag något fan av tv4 morgon, där sitter det ju verkligen personer som lever för att se ut och vara perfekta. Tala om att skapa hets hos folk.

Men hur som. Min tanke är. Skulle det vara något nytt att folk gör saker och berättar om det för andra? Folk har väl berättat för andra om att de rest hit och dit, fikat på fina ställen, hängt på fina barer och tränat i alla tider. Det har alltid funnits folk som gör saker för att imponera på andra och folk som bara gör saker för sig själv. Man har alltid mer eller mindre berättat om vad man gör för vänner och bekanta. Vissa saker roligare att berätta om än andra. Så också på Facebook. Skillnaden är bara att nu kan man göra det i realtid alltså snabbare, tidigare. Precis som att det en gång i tiden var avancerat att skicka brev på posten istället för med brevduva.

Amen.

Dagens dos lokaltidning

Sen satte jag mig ner med morgonkaffet och slog upp tidningen. Fridfullt bläddrar jag igenom tidningen tills jag kommer till uppslaget för lokala nyheter. Då dog jag lite igen. Den största nyheten var en kvinna i Karleby som inte var intresserad av att få barn. Stor artikel, stor bild på hennes häst och fakta om att antalet barnfamiljer minskar.

Jag har försökt analysera syftet med artikeln men förstår inte. Är det någon slags hysteri om att alla minsann borde rätt sig i ledet och skaffa barn som alla andra? Är det nån slags upplysning om att en del människor faktiskt inte är intresserad av att skaffa barn? Jag kan inte se att det skulle vara någon slags nyhet. Det framgick att kvinnan har pojkvän (ojojoj! Vad ska hon med honom till om hon inte tänker föröka sig!!??) och att hon har meddelat att hon inte vill ha barn. Förutsätter man att han vill ha det då eller? Sen är det tydligen viktigt att påpeka att hon har hobbyer och saker att sysselsätta sig med. Tänk om hon bara skulle gå igenom livet utan att göra destomer av det. Varför måste hon förklara sig?

Näe, jag förstår inte alls syftet med artikeln och vet inte om jag ska tycka synd om folk som inte förstår bättre än att man kan vara olika eller om jag ska irritera mig på folk som inte gillar att människor är olika. Men jag gör som jag brukar, skakar på huvudet och gör mitt istället.

Btw.
Det roligaste jag vet att säga till rätta sig i ledet människorna är: Jag har inte bestämt mig. Det brukar skapa kortslutning. Man måste tydligen ha bestämt sig för antingen eller.

Jag kan också va sur

Det är inne nu att berätta om saker man inte tycker om. Så jag lägger uttryck till ogilla-listan; Klicka hem. Folk skriver att de har klickat hem saker. Då menar de att de har beställt saker från en webshop. Uttrycket låter lite chict och nonchalant sådär. Som att man av misstag har handlat något eller åtminstone att det gick väldigt lätt med köpandet.

Själva klicket skulle komma från att man klickar med musen på websidan. Men det stämmer ju inte alls. Jag slår vad om att de flesta inte ens använder mus till sin dator längre så det uppstår aldrig något klickljud.

Irriterande uttryck. Precis som om man skulle vara lite häftigare om man köpt via internet än i affären. Jag köper via internet för att jag är för lat för att gå till affären. Hur häftigt är det egentligen?

När det en gång börjar gå snett så..

Jag kom precis tillbaka till Stockholm och har jobbat i Finland idag. På hemvägen konstaterade jag ganska snabbt att det här var en sådan resa när inget fungerar. Det måste bara genomlevas. Jag hade försökt vara taktisk och boka ett tidigare plan den här gången så att jag skulle hinna jobba lite hemma också. Men det var ett misstag, det är bara turister och pensionärer som har möjlighet att ta tidigare plan. Jag säger som så, jag reser faktiskt hellre med bistra eller halvstressade kontorssnubbar än vilsekomna turister som inte riktigt vet vad deras mål är och vad de ska göra med sig själva.

När jag kom till flygplatsen var det kaos, sen fanns inte de varor jag skulle köpa i tax-freen (världens undergång, jag vet), jag fick trängas med turisterna i väntan på planet. Vi fick turen att bli transporterade med buss till flyget och vi fick vänta i bussen ihop packade som i rusningstrafik på tunnelbanan i minst 15 min. Sen kunde inte flyget lyfta eftersom vi var sena och vi fick stå i flygplanskö. I planet fick jag äran att sitta framför ett koolt-killgäng som hela vägen, högljutt diskuterade fyllan de hade haft på resan. Jag vill inte veta och jag tycker inte att ni är lika koola som ni tycker att ni är. Nej, det hjälper inte ens att ni har Ralph Lauren skjortor. Sen missade jag första arlanda express och när nästa skulle åka så gick det inte. Vi fick vänta på spårsevice som behövdes i solna. Jag övervägde döden.

Jo förresten, nån hade haft nån slags vätska i sin väska också för min tigerkappa var blöt när jag tog den ur "the overhead comartments". Jag blundar och låssas att det var vatten samtidigt som ni tycker så synd om mig.

Gnällbloggen

Jag vill bara meddela att jag fullkompligen hatar folk som går sakta. Precis som om de inte förstår att det finns andra människor i den här stan som kanske inte är lika söliga som de är. Gärna går de två eller fler i bredd. Gärna ett helt sällskap. Irriterande. Gå fortare eller visa hänsyn och håll er till sidan. Det är allmän hyfs och hyfs, det ska vi ha. Ordentligt ska det vara. Rappa tag, som vi säger i Österbotten.

Jag vet inte om dessa människor bara är långsamma (i huvudet) eller bara är rent ut ouppfostrade. En annan iakttagelse är att dessa människor ofta har dålig kroppshållning. Det är det som gör att jag upplever dem som söliga. Annars hade jag tänkt att de bara ville slappna av och gå sakta. Det är okej, men då håller man sig till sidan på trottoaren. Okej?

Det var nått mer jag skulle gnälla om också. Men nu blev jag så upprörd över slöfockarna att jag glömde det. Jag återkommer.

#Stress-Lisa

Ååå. Vilken lättnad att hälla ur sig det där. Fantastiskt. Tam-tidam.

Manen som ekonomiskt överhuvud

Av någon anledning letade jag reda på vem som står på listan över sverigens rikaste personer. Jag klickar på första bästa länk och hamnar på veckans affärer och läser följande rader: Nio svenskar är rika nog att hamna på Forbes miljardärslista - varav tre kvinnor.

Ja just ja. Det är nästan bara män som är rika. Kvinnor är sällan det. Varför?

Vackra kvinnor

Jenny refererar till det här med aftobladets utviknings grej med naturliga kvinnor och hon har intressanta åsikter.

Jag har inte orkat bry mig om det där och jag orkar verkligen inte bry mig om vecko revyn. Däremot bryr jag mig ju om att folk läser det där och påverkas. Så jag tänker bara ställa frågan jag så många gånger ställt, varför utgår ni från att kvinnor per automatik har ett intresse av att vara vackra? Oftast när jag ställer den frågan får jag ett "ja, du är ju inte som andra kvinnor" till svar. Men allvarligt, jag vägrar tro att jag skulle vara den enda kvinnan som inte riktigt bryr sig i att vara vacker.

Det behöver ju inte betyda att jag strävar efter att vara sunkig för det. Hel och ren och acceptabelt klädd hör väl till allmänt hyfs. Men jag är inte särskillt intresserad av att t.ex. vinna priser för mitt utseende. Det skulle vara mest pinsamt. Men ärligt talat, hur många kvinnor delar inte den åsikten?

Packet

Jag måste tona ner mitt facebookanvändande nu. Det börjar ta på. Jag börjar irritera mig mer än vanligt på folk. Bekantas bekanta. Pack som är inne på facebook för att klaga på hur dåligt det är och hur mycket skit som skrivs där. Enkel lösning, logga ur. Frivilligt att va med.

Annan som undrar om hon kanske kan dricka ett glas vin fast det är mitt i veckan. Herre gud. Hon får mig att vilja supa mig redlös. Varje vardag. För att sedan va nykter och träna hela helgen. Jag antar att hon är en sådan som också skriver att man inte kan träna en fredagskväll, för då är det ju freeedagsmyyys. Hatar när folk jämt måste göra som alla andra. Bara för att man ska.

Edit: Jepp, jag borde blocka folk eller logga ur. Det är lösningen. Folk är som folk är.

på håret

Jag har alltid tappat mycket hår. Men i höstas blev det riktigt galet och jag tappade massor. Stress säger frisören. Jag vet inte vad jag ska tro, men stressad var jag säkert. Jag satsade på att försöka slappna av mig själv lite och ta hand om det hår jag hade kvar så bra som möjligt. Det lugnade ner sig lite, men sen tappade jag ännu mer igen. Då bestämde jag mig för att jag måste prova nått annat.

Jag traskade till hälsokosten. Där blev jag rekomenderad att prova ett B-vitamin preparat mot stress, vilket jag gjorde och nu tycker jag att håret sitter fast bättre. Fast det ser för jävligt ut och jag får ju helt enkelt vänta på att det ska växa ut. Sen klipper jag det i en lite kortare frisyr.

Men ni då. Nån som har varit med om det här? Tycker ni att B-vitamin hjälper mot stress och/eller håravfall? Äter ni annat preparat för håret? Dessutom tycker jag det är mycket märkligt att jag har så kraftiga och fina naglar. Hänger inte de ihop med håret?

På tal om saker man kan ångra

Jag kanske börjar vara på bättringsvägen trots allt. Fast jag nyser det värsta jag gjort. Någonsin. Men nu börjar jag scanna efter syndabock här och är ute efter hämd. Vem kan beskyllas för att jag blev sjuk? Jag själv så klart, man har alltid ansvar för sig själv och allt det där. Men utöver det då? Vem kan anklagas?

Jag och Jens har konfererat lite om det här och kom fram till att tjejen på flygplatsen kvalar in på förstaplatsen. Vi letade efter mat på Helsingfors flygplats och det var inte lätt om man ville ha riktig mat. Till sist hittade vi ett ställe där man kunde få en sallad. Så vi beställde varsin och jag noterade att tjejen som portionerade upp maten var äckligt förkyld. Här borde jag ha vänt på klacken. Men jag var för hungrig och visste att det inte fanns så många alternativ.

Men förklara för mig. Hur i all världen kan man få jobba med portionera upp mat åt folk om man är förkyld!!?? Jag borde kräva att restaurangen betalar skadestånd för missade arbetsdagar. Minst. Dessutom vill jag skälla ut Helsingfors flygplats får att de har så ussligt med matställen.

Stackars oss hjälplösa kvinnor

Helt utan desto större kunskap i ämnet var jag i en liten diskussion om våldtäkter igår. Hur märkligt jag tycker det är. Nån som alltså får jätte stånd av att hålla fast en livrädd kvinna. Jag tänker att det fysiologiskt sett måste vara ett kriterie eftersom det inte kan vara helt lätt att få in den i en ovillig kvinna.

Sen läser jag artikeln, som nu plötsligt är borta på kvällstidningens webbsida. Där det står att kvinnor ska hålla sig innomhus. Men bra idé, om vi kvinnor aldrig går ut igen så kan inget skada oss. Förutom om man bränner sig på spisen då, men det är ju bara klantigt.

Lisa Magnusson skriver om artikeln.

EDIT: Läser komentarerna till Lisas text. Äsch då, missade statistiken om alla kvinnor som blir våldtagna och misshandlade i sina egna hem. Där går man ju inte säker heller. Finns det nån statistik om var minst våldtäkter äger rum? Då kanske vi kan uppehålla oss där allihoa.

Måndag är veckans första dag

Igår var det en spännande dag. Händelserik tyckte jag. Men sen undrade jag om det kanske berode på att det inte hänt någonting alls på hela helgen, eftersom jag inte gjort någonting alls. Knappt så att jag ens tittade ut ur mitt hem. Så mina referensramar var kanske lite off. Tror det.

Dagen började med att det sprang en råtta över mina fötter när jag gick till jobbet. Så ofräscht. Jag är riktigt glad över att jag inte är rädd för möss eller råttor. Tycker dom är ganska söta. Men det var inte så kul när den sprang rätt på mig. Ett tag undrade jag ju om den hade flippat ur och tänkte anfalla. Men den ville bara korsa vägen. Hade kanske bråttom till jobbet. Vad vet man.

På eftermiddan åkte jag tåg. Till Bollnäs. Hade bokat plats i tyst vagn för att få jobba ifred. Det blev inte så. Istället satt jag och lyssnade på en ofräsch ung man som drog in sitt snor. Var 23:e sekund, jag mätte tiden. Bara hörde hur snoret åkte av och an och hur han svalde. Råttan hade i alla fall vett att vara tyst. Letade efter näsduk att ge honom men hade tyvärr igen. Jag borde ha sagt till honom att snyta sig, men vågade inte. Sker det en gång till ska jag våga. Så det så.

komplettering

Jenny och jag kompletterar visst varann lite. Hon har fina bilder från valborgsfirandet uppe.

Ni kan ju lägga märkte till bilden där jag argumenterar för kärnkraftverk. Nä, det gjorde jag inte. Jag försökte fråga aktivist.. kvinnan, motståndaren till kärnkraftverken vad dom hade för plan. Men det fick jag aldrig höra, hon kändes lite aggressiv och små skrek till mig om små barn som får cancer. Ja, det vet jag inte tillräkligt mycket om för att vilja argumentera om. Men, det jag ville veta och det som är intressant är väl hur de planerar att lösa energifrågan utan kärnkraftverk, det fick jag inget direkt svar på. Men jag lyckas ju se lugn ut ändå. Hon skulle säkert få fler anhängare om hon inte propagerade så aggressivt.


Hrmm.. Det är bland annat DET mitt Diplomarbete hanterar. Hur man ska kunna effektivisera så att vi kan lägga ner kärnkraften alt. inte bygga så mycket mer. De flesta människor vill ju ha tillgång till energi och bidrar själva till en större efterfrågan av energi i olika former.

En fråga om prioritering

Det finns en del saker som irriterar mig oerhört. En del saker värre än andra. Samtidigt blir det inte det minsta bättre av att jag dessutom blir irriterad på mig själv, för att jag irriterar mig över andra. Det är ju fråga om personliga värdesättningar och prioriteringar. Även om jag gärna ville att jag skulle få bestämma över vad som rätt och fel ibland, så är det ju inte så. Människor är olika.

En sak som irriterat mig mycket på sistonet är människor som går sakta. Inte bara det att de går sakta, de lämnar ingen plats för andra som vill gå fortare heller. Det är ju egentligen det största irritationsmomentet. Folk som inte verkar reflektera över att det finna andra i omgivningen som kanske vill fram. Ett typexempel är slöfockar i trånga butiksgångar och de där som går s-a-k-t-a i rulltrappornas vänstra fil. För att inte tala om de där som möter en på trotoaren i en stor klunga och inte ens lämnar plats för mötande "trafik". Den ignoransen tänker jag inte ens gå in på.

Jag tänker att det är en fråga om prioritering. Jag har inte så stor lust att ödsla min tid på transportsträckor mellan olika platser. Så jag går fort oavsett om jag har bråttom eller inte. Vill helt enkelt inte gå långsamt.

Nu precis stötte jag på en det här med olika prioriteringar på en helt annan plats, nämligen boktipset.se. Hur man väljer böcker är nog också en fråga om prioriteringar. Här skriver en tjej att hon gärna läser fina böcker. Inte enligt innehållet i boken, som jag brukar försöka utgå från, utan omslaget. Vist är det kul med ett fint omslag och valet kan gå ganska långt på det ibland. Men det finns väl ändå en gräns? Ska boken alltså vara en sk. accessoar?

Så här ser en av hennes bok-kategorier ut:

Böcker jag läst med snygga omslag. Sådana jag gärna läser på offentliga platser, för att det är snyggt.

Mitt inre mantra satte genast igång när jag såg detta; alla är vi olika, alla är vi olika, alla är vi olika. ...jorden skulle vara en tråkig plats annars.